Au Pair. Somewhere...

Har hittat en ny kärlek! Jag surfar ju väldigt mycket på YouTube och har hittat ett coverband som är så jävla bra! Dom kör allt akustiskt! Och dom ska ut på turné i USA i höst. Förhoppningsvis så är jag är färdig med allt innan september är färdigt. Boyce Avenue heter dem, jag kanske är jätteefter men dom är fan duktiga och jag vill fan se deras konsert.

Ligger i sängen och lyssnar lite på Bob Marleys album Legend. Det är nog det bästa albumet som gjorts i musikhistorien. Jag älskar det albumet och helt plötsligt är jag inne på låten Satisfy my soul. Och jag började fundera, blir jag aldrig nöjd? Min själ är aldrig nöjd känns det som, det är som om den väntar på något. Jag vet inte vad, jag liksom letar alternativ men inget tillfredställer sinnet och själen.

Hela den här Au Pair grejen, jag vet inte alltså. Jag vill ge det en chans. Men samtidigt tänker jag om jag vill till Norge och "tjäna" pengar som alla gör där borta. Men vill jag det? Vill jag lägga ner ½-1 år på att bara jobba och få pengar och sen då? Jag har jobbat fram tills nu, jag vill göra något med mitt liv. Jag vill studera, skaffa en utbildning, vara självständig, hitta kärleken, leva, vara oberoende. Smaka på livet, smacka med läpparna och säga mmmmm med en njutning i rösten.

Jag vet inte vad jag vill.. Ibland undrar jag ifall jag bara få något i skallen och ska göra så mycket, men i sjävla verket är det mer av en fantasi än en verklighet, det är aldrig likadant. Samtidigt är det så tråkigt att vara realistisk, det är negativt på ett sätt ibland. Men för mig är nog verklighet lättare att tackla än att bli besviken av den underbara fantasin.

Nä usch, jag är så himla emotionell idag. Det är nog mycket med det som har hänt i Norge. Varje gång jag läser något om det så blir jag tårögd och fylls av vemod, det vrider sig i magen på mig och illamåendet svämmar över mig. Jag kan inte ens tänka mig vad dom som överlevde går igenom, dom har en lång väg framför sig. Jag gick till kyrkan idag och tände lite ljus, det var så skönt. Det var så underbart skönt. Tystnaden var alldeles, exceptionell. Ska gå fler gånger.


Men nu blir det en date med John Blund.

Ja, kollade min mail då. Hade fått ett från SI, så det var någon som jobbade där som hade gått igenom mitt ansökan. Ska tydligen ändra lite i mitt host family letter, mest flytta det lite hit och dit då. Men inte mer än så. Just nu så är den uppe i 1100 ord ca. Och jag är inte ens färdig. Oh the horror.
Sen var jag nog tvungen att göra om en bild så att man ser att det är min familj, alltså deras ansikten. Sen måste jag hitta bilder på barn som jag inte är släkt med. Ska fråga min BFF om att bilder. Hon har ju systemkamera och grejer, så det blir fina bilder.
Måste kanske fixa designen på den här bloggen, är så jävla tråkig att bara ha den så. Vit... I like color.



Nu ska jag pula på mitt letter så att det blir en mindre grej att göra till den här ansökan.

Ja oj. Det är så mycket tankar och shit nu för tiden. Mycket som hänt under det gångna året (och det bara juli). För några veckor sen fick min barndomskompis sen 18 är tillbaka reda på att hon hade en tumör i sitt ben. En äcklig jävla tumör som suttit som en äcklig parasit och sugit sig fast på hennes ben. Vidrigt. Nu har hon kommit hem igen i alla fall. Hon hamnade i Lund hos någon specialist, men tumören var godartad, tumören är borta och hon är hemma igen. Inatt sov jag med henne på sjukhuset, så vi hade filmkväll och snackade massa skit.
Min lilla älskling, det behövde hon.
Jag måste ta vara på det här nu, om jag ska åka. Krama om mina nära och kära, berätta hur mycket jag älskar dom. Tänk om jag åker? Gud vad jag kommer sakna alla, speciellt mamma och pappa. Fan vad jag älskar min mamma och pappa, när jag yngre så var det så jobbigt. Men som sagt, det här gångna året har varit en eyeopener för mig. Det har stundvis varit tufft, men Gud vad dom är modiga och duktiga mina föräldrar! I love them so much.
Så många man ska säga hej då till. Ma and pa, syrran, lillebror, mormor och morfar, mina BFFs.


Ja usch. Men jag måste leva lite jag med. Tur att det finns kärlek. Tänk om man inte hade kärlek? Då skulle man säkert inte kunna klassas som människa.

Det är typ nästan klart! NÄSTAN, då är jag nästan klar med allt. Fattas verkligen bara referenser och medical report. Sen är jag done and done!
Nu måste jag ju bara tänka på om jag gör det här för min skull, eller för någon annans skull? Shit, jag är så jävla uppe i varv, har varit det sen jag började kolla igenom allt som har med au pair att göra. Jag bara är orolig för stället man ska hamna på, jag vill helst hamna på östkusten, det är lite närmre om det skulle hänga något hemma i Sverige eller på Island med släktingarna (God forbid).  Så typ helst, Florida då. Där är det varmt och sköönt året om, sen känner jag lite att det är meningslöst att åka om jag inte hamnar lite där det är varmt, kan jag lika gärna vara kvar i Sverige och bo hos mamma och pappa igen.

Nä, usch. Fan vad jag är ytlig! Jag ska ge alla familjer en ärligt chans, shit. Jag vill veta hur det kommer att se ut, när man typ blir kontaktad av familjen och allt sånt. Det måste vara jättespännande! Mmm ber till Gud att det blir på östkusten!



Dear God please give me a real nice host family on the east coast of America. Thank you, yours sincerely
Eva

Lite så känns det idag, lite 1,2 step. Så jävla mycket som ska hinnas, jag märkte det idag, mitt problem är bilderna med alla man ska ha med. Jag vill liksom lägga upp alla möjliga bilder, mest hittade jag gamla bilder från när jag var liten, ville inte lägga upp dom på facebook egentligen. Men nu gjorde jag det. Det här med facebook är så jävla stort, helt stört, man borde bara skita i det. Men det är skönt att hålla kontakten med alla, men det är ju lätt att man stalkar någon (alla gör det!), kollar in en viss persons profil fem milj ggr om dagen, lägger upp en status så att alla ska kunna kommentera, bilder. Det hela är bara en uppmärksamhetsgrej, sjukt är det i alla fall.

Anyways, jag är nääääästan färdig med min application på Au Pair in America, alltså det känns mkt roligare att fylla i än den via STS. Och mer seriöst, men man ska inte döma hunden efter håren som det så fint heter. Men vi får se. Har lagt upp pass, körkort och gymnasiebetyg. Brottsregistret tar tydligen dem på SI hand om. Men allt det där är fixat. Rätt bra jobbat på 8 timmar (senast som jag skrev såg jag).

Så har jag fixat videokameran med. Fan vad kul den verkar, blir lite sugen på att börja leka lite med den och klippa ihop massa roligt. Så skoj att ha senare i livet.. Shit jag skriver för mycket. Men det är snart klart (det mesta då) tror jag hinner bli klar med allt i veckan.

Jag är fortfarande lite i valet med att välja en organisation. Jag fick ju som sagt rycket häromdagen och anmälde som en liten **** på alla möjliga organisationer och helt ärligt, jag gillade verkligen STS men SI känns så jävligt mycket mera proffsigt. Deras hemsida Au Pair in America (den man sköter ansökningen och kontakt med familjen) känns så fräsch, mycket, mycket, MYCKET information (knowledge is power people!). Jag har redan hunnit skriva det mesta, fattas bara referenser (måste ta reda på kontaktuppgifter) och brevet till familjen man ska skriva.

Sen är det stora hela för mig med att jag tycker inte man ska behöva lägga ut så mycket pengar som hos STS och Cultural Care (jävla ripoff hos CC alltså, höll på att smälla av när jag såg priserna). Jag tycker inte man ska behöva betala för en upplevelse, jag ska faktiskt vara borta i ett år och tjäna pyttelite pengar (och bli massa erfarenheter rikare ja! Men ändå, kom igen?)

SI skickade hem papper, där det står klart och tydligt vad som gäller, om jag skulle ångra mig med att åka som Au Pair någon gång, så skulle jag bara har gjort av med 172kr (avgiften för brottsregistret). Och detta är när jag redan har varit på intervjun som man ska gå på, fått min ansökan godkänd av SI här hemma i Sverige OCH av förmedligen i USA. Till skillnad från STS (som jag har fattat det) så ska allting vara färdigt i princip innan man kommer på intervjun, kändes lite så där. Har verkligen ingen lust att lägga ut massa pengar på något som kanske ångrar mig på senare. Jag känner mig själv, jag är lila idag men kan lika gärna vara grön imorgon.



Vad skönt det är att ha en blogg. Man fattar lite beslut medans man skriver. Det blir nog SI! Hurra för SI!

(Egentligen borde jag skrivit ner det här igår när jag fick denna underbara uppenbarelse men skitsamma)
När jag läste psykologi så fick man lära sig en hel del nyttigt, även om jag bara läste en termin, så lärde jag mig väldigt mycket. Jag skulle absolut kunna tänka mig att studera till psykolog, men det är så jävla svårt.

Men en grej som jag fastnade för på föreläsningar var när man talade om beroende och ovanor o.s.v. Till exempel att ersätta en vana med en annan. Och jag har märkt (för mig personligen) att det gäller inte bara olika vanor jag har, utan det gäller andra grejer med.

Om man funderar lite på det, så kan man gå tillbaka till exempelvis ovanan man hade och märka av hela processen till bytet över till den nya vanan. SO COMPLICATED I KNOW! Men skitsamma min poäng är att det här är en liten påminnelse till mig själv när jag kör ihop mig själv och får ett tyst emotionellt psykbryt. Eller "jagar min egna svans" helt enkelt, som min kära far brukar säga när man inte har alla hästarna med sig.

Det är kort och gott: Eva Gudmundsdottir, när du kärar ner dig i en kille, gå och kära ner dig i en annan kille. Skaffa dig en jävla rebound kvinna. Du överlever.

Ibland så är det bara första steget som räknas, för vem orkar hålla på det resten som kommer? Ja, mitt första steg var ju efter jag fått en light-bulb moment och började googla på nätet.

Jag kollade varenda jävla organisation, Peek-a-boo (I see you!), STS, SI och Cultural Care. Jag satt med mitt kollegieblogg, kluddade så IN I. Och det hjälpte ju, väldigt mycket, ganska skönt att se en klar blick mitt i allt kludd. Lite utav en uppenbarelse faktiskt.

Och den lyckliga blev ju STS som jag, förmodligen, ska lägga ner mina svett-och tårar pengar på. Dom kändes bäst, och vilken kontakt man fick av dem med. Inte alls pushigt, jag måste bara säga att jag kollade på utbytesprogram med EF eller i alla fall ha ett College year där borta, shit my britt säger jag bara! Tjejen som ringde var inte alls intresserad av att lyssna på mig, mmmmm du kanske vill ha det här? Trots flera påpekelser från min sida så var det inte ett enda intressant.

Men Malin från STS, vilken härlig tjej. Ge henne löneförhöjning ASAP, hon var SÅÅÅÅ trevlig, gav synpunkter, var konkret och kom med förslag och gav mig ALL information jag behövde. Och det är där det hela började. Nu ska jag fundera lite, det är ju ändå mycket pengar som står på spel. Så det jag gör nu då (jag vet inte om man får göra det, FÖRLÅT STS OM NI LÄSER DET HÄR), jag skriver min ansökan då den som STS ska godkänna då. Och när den är klar och dom kollat igenom den, och förutsatt att jag känner att jag verkligen vill göra den här Au Pair grejen. Ja då är det ju bara att TUTA OCH KÖÖÖÖÖÖR!


Det blir jättelångt nu, men det lär bli det i början så här. Bara att skita i det eller läsa min skit, take it or leave it.

Häromdan fick jag ett ordentligt ryck (förvånad någon?), mycket p.g.a en person som jag endast kunde drömma om skulle påverka mig, om att göra en tid som Au Pair ev. i USA.
Jag har valt STS (om jag nu åker) har hört mycket gott om dem, dessutom en tjej jag fick prata med, Malin, ringde upp mig redan DAGEN EFTER. Grymt trevligaste personen jag pratat med när det koommer till sånt här.

Det är bara lite funderingar kring hela det här. Nu är det väl så för alla nyblivna/blivande Au Pairer. Min största fundering är pengar? PENGAR! PENGAR PENGAR! $$$$$$$$$$$$$ ELLER ££££££££££! Alla valutor är ju välkomna.

Jag har ett sånt pirr i magen att jag vet inte vad! Det är mycket som magen pirrar för, men det här är som ett kärlekspirr, ni vet det där jobbiga kärlekspirret som spökar en dag in och dag ut. Det finns där när du vaknar och det finns där när du vill somna. Grejen är bara den. JAG ÄR INTE KÄR!

Ja fy fan. Jag måste nog skriva ner det jag är orolig för, annars kommer det här inte att gå. Jag vill kunna vara ärlig, så jag funderar på om man ska vara anonym eller helt enkelt mänsklig och visa att det finns fler som jag..
Det är så mycket som snurrar i min skalle just nu, inte ens låten SNUURRAR I MIN SKALLE makes a fucking sense.

Nåja, här sitter jag Eva, 22 år och funderar på att bli Au Pair. Är det så att jag börjar bli gammal? Or is it this something up in here?!